Minnesbanken.

De som känner mig vet att mitt minne är allt annat än bra. Jag minns visst saker, men kanske bara för en stund till råga på allt en väldigt kort stund. Självklart minns jag en del stunder otroligt bra, personer, platser och t.o.m dofter kan locka mitt minne att minnas.
Barndomsminnen det har jag, men minns jag dom själv? Eller är det så att andras berättelser försett min hjärna med bilderna om hur det kanske var. Ett minne eller något jag varit med om iaf som liten tänkte jag berätta om nu. Jag kan inte varit äldre än 2-3 år när min mamma, farmor, lillasyster (i vagn) och jag var ute på en promenad. Jag älskade att springa omkring och dra i långgräset och det gjorde jag även denna gång. Men plötsligt drar jag upp ett jordgetingbo, jag får inte ett enda stick av dessa ilskna getingar men min mamma fick. Detta är något jag inte minns men ändå känns det som om jag mindes.
Däremot minns jag att jag en gång skulle lossa lampan på lillasysters tärnljus eftersom det var trasigt. Men hur vi än skruvade och vred på lampan med fingrarna fick vi inte loss den, jag tänkte då ta till ett bättre sätt och satte lampan mellan tänderna. Jovisst gick lampan sönder det kraschade mellan tänderna och systeryster började gråta för nu fick man ju inte ut sockeln istället.

Vad mitt första minne är överhuvudraget vet jag inte, vad är ditt första minne?

Om jag skulle gå tillbaka och läsa i mina dagböcker som jag faktiskt skrivit under åren så skulle jag säkert inse att jag har glömt bort många personer, och situationer. Men minnen har ju alla både lyckliga och olyckliga.
Och idag är bara ännu en dag att lägga in i minnesbanken.