Mitt jobb.

Som bekant är ju små barn väldigt väldigt söta och så SMÅ.
Jag har barn själv flera dessutom men varje gång jag befunnit mig på bb (så småningom) slås jag av att dom är så små och så ömtåliga, spröda som äggskal (?) Jag vågar knappt vända på dom i början när man ska dra på kläderna eller försöka tråkla in en arm i en ärm. Efter två veckor är man ju mera van så då är känslan borta ja inte helt man är ändå försiktig men inte så nitisk.
Varför skriver jag nu om bebisar då? Jo jag som har turen att få jobba hos olika människor får också uppleva deras vardag och på ett av dessa ställen har dom under julen fått barn (efter en extra lång väntan)och så liten så liten h*n var. Det slog mig just när jag såg bebisen hur liten h*n var och så där ömtålig att jag inte ens vågade röra.

Ja mitt jobb kommer ju också att visa upp och har väl lite smått visat mig det svåra och jobbiga med. Men jag trivs och det är som bekant det viktigaste. Nu njuter jag av vetenskapen att jag iaf kommer att få sen den lill* ett tag framöver.