Blott en dag.

Vänner och fränder tänkte kolla era musikkunskaper idag. I inlägget finns en massa svenska sånger vissa enklare än andra, hittar ni dom? Beväpna er med papper och penna och börja klura.

Kopporna insåg att det var en tuff brud dom hade och göra med så dom gav upp, bäst ni ser upp där ute. Det är också skönt att de tre barn jag har också har vattkoppat klart.När jag varit sjuk har jag kollat mycket på film bland annat på favoriten Titanic.
Idag (senare idag) ska jag jobba första gången på en evighet.
När jag ser ut nu, ser jag en stad i ljus och det är så otroligt vackert. Jag ser också ner till macken hör ljudet från brandstationen.
Fler än jag som tycker att sommaren är kort känns som om den bara blir kortare och kortare ju äldre jag blir? Knappt hinner barnen ta de sista tonerna på den blomstertid nu kommer innan hösten kommer.

Jag längtar så efter kärlek när jag väl finner min man ska jag kalla honom min älskling men kanske är de så att jag är för fet för ett fuck och aldrig möter någon ny man. Men än så länge har inte guldet blivit till sand och mitt hopp finns ännu kvar.

Nej det här duger inte alls nu måste jag sova..

Hur tänker man ibland??

Såg en dokumentär ikväll, som vanligt sätter dom sina spår i mig. I detta fall fick man se en artist säga sin mening och det blev ett ramaskri utan dess like. I en av sekvenserna får man se en mamma stå med en liten vimpel och skrika. På hennes höft klänger sig hennes barn fast, mamman skriker fula saker om artisten och uppmanar sen sitt barn att skrika det samma. Ett barn som är max fem år!!!!
Jag som mamma reagerar, jag som kvinna reagerar och jag som människa reagerar, vad är det för fel på denna kvinna? Är det inte på detta vis man får sitt barn att hata?? Lära det hur man ska hata, att det är okey att hata? Att visa våga inte tyck annorlunda än någon annan och tänk för all del inte själv utan lyssna alltid på mamma.
Jag tycker självklart att mamman kan få tycka, tänka och säga vad f-n hon vill men hon har ju ändå ett ansvar genemot sitt barn och det kan väl inte vara att lära det hata?

Bara för en stund.

Bara för en stund var du min.


För inte alls så länge sen dök en man upp i mitt liv. Det var inte ett möte på en tungt trafikerad gata i stockholm, inte heller ett välplanderat inbokat möte, å inte heller möttes vi på landsbussen som kränger runt på grusvägarna. Vi körde den variantent över en sprakande (nåja det låter mysigare med sprakande) telefonlinje. Inser att väldigt många av mina relationer går ut på just detta vis, så jag måste ju slå ett slag för telefonen här och nu.
Men nu tillbaks till denna man. Han är en varmhjärtad och urtrevlig. Han är en tänkare och en stor kännare. Vi pratade om djupa ämnen som berörde och ibland drog vi upp gamla ämnen jag inte visste om att jag ännu bar med mig (kan man aldrig packa om sitt bagage?). Vi pratade väldigt mycket om så oändligt mycket mer än bara vind och vatten. Ändå kände vi inte varandra. Han fick mig att skratta och att glömma det som jag tyckte var jobbigt just för stunden. Att vi ens möttes skedde ju av en slump, en turartad slump, två människor på samma plats vid samma tillfälle. Att folk möts, ja det sker ju varje dag folk på tågperrongen t.ex, men hur ofta tar man kontakt?



Jag tror att jag vi var mottagliga båda två just för stunden och vi växte säkert lite till som människor, det visade sig att vi var väldigt lika. På ett glädjande sorgset sätt. Han fick/får mig att inse att jag ville förverkliga det jag drömmer om att mycket jag känner är helt OK att tycka precis som man vill. Han fick mig att vakna till i livet. Jag visste inte att jag hade somnat?!?


Men plötsligt var stunden över och ja, jag saknar honom.

Det gäller att inte tala som man tänker

Allt är väldigt enkelt när man skriver. Det finns iof regler även här men en punkt är en punkt (och här tar man ett nytt andetag när man högläser har min son lärt mig). Vid nytt ämne byter du rad och skriver om andra saker.
Men när du pratar är det ju inte så enkelt med punkter, komma tecken osv. Det ställer ju onekligen till det ibland.

Jag är en sån människa som gärna hoppar i ämnena ena stunden om en sak sen något helt nytt, man lär sig nog efter ett tag skulle jag tro.
För några år sen samåkte jag och en tjej, vi kom (kommer) väldigt bra överrens och pratade om det mesta. En gång på väg hem pratade vi om hur vi hade upplevt första gången vi legat med någon. Hon berättade om sin första och jag om min att det inte hade varit så värst bra. Precis då jag sagt mitt ser jag en mötande bil, bakom ratten sitter en gammal man han har solen i ögonen och har därför satt upp handen mot solen och sjunkit ner i sitt säte, det ser inte speciellt bekvämt ut vilket jag också säger högt.
Min vän frågar hur gammal var han? Jag svarar att han var väl 80. Va sa hon. Ja men 70 då kanske han var skrynklig sa jag. Ja men då förstår jag att det var dåligt. Hur gammal var du då frågar hon också. Eh ja vaddå när sa jag. Ja men när var det säger hon. Då klickar det för mig vad hon har haft för ämne i huvudet och vad jag har haft för ämne. Knappast det samma men ett gott skratt fick vi iaf.

En salig röra

Mina barn har sedan en tid börjat julklappstjata. Är det så att det blir tidigare och tidigare för varje år som går? Ja inte julen alltså utan tjatet. Jag försöker förklara att det är bra långt kvar till jul och att man kan skriva en lista på det man skulle önska sig att få. Den minsta tror på allvar att tomten och jag är SÅ tighta vänner. Men den äldsta som väldigt snabbt klurade ut att tomten som kom det andra året hade precis likadanna stövlar som pappa och dessutom var han precis lika lång , sen efter det fick vi helt enkelt bli lite smartare. Men han är oss på spåren men snäll som han är håller han tyst för sina syskons skull.
Som ensamstående mamma har jag ju inte möjligheterna att köpa allt dom vill inte ens hälften nåja inte ens en tredjedel. Kompenseras bristen med paket med kärlek? Nja jo som vuxen ser man det nog så men som barn är det nog antalet paket som räknas. Ja det blir till att slå in legobit för legobit och vips fick dom 100 paket var. Annars kan man ju köpa krams (sånt som mina barn tittar på och då faller det isär).

Med sjukdomen går det väl iaf framåt jag ar börjat få skorpor min huvudvärk sitter nu endast i tinning till tinning fast mer på utsidan febern är den samma som alltid.

Ju längre tid som går här på bloggen inser jag att jag ännu inte har hittat min rätta bloggfeeling. Jag har kanske inte de rätta förutsättningarna just nu men dom kommer kanske.
En till sak har jag insett jag måste köpa en digitalkamera så jag kan få ner dagens små under, för ibland ser man ju saker som man bara måste få föreviga. Men jag gissar på att det senaste dröjer. Finns alldeles för många små hål på vägen att stoppa i.

Nåja idag är bara ännu en dag i mitt liv. Men säkert en magisk, om jag bara orkade ser hur!

Lite då, nu och framtid.

När jag bestämde mig för att börja blogga tänkte jag ju hålla mig till andra ämnen än mitt liv, för det är till största del intressant för mig själv. Men detta inlägg blir visst ett likasinnat som tidigare.

När jag var liten hade jag inte de barnsjukdomar andra barn hade jag har alltid haft någon knepig dragning till dom lite mera udda sjukdomarna. (Yeh right som om man väljer) Som vuxen har jag alltid varit hyggligt immun mot magsjukor och andra trevliga smittsjukdmar. Men när jag väl blir sjuk är det precis som om kroppen verkligen passar på att vara sjuk.

Jag tror inte att jag är speciellt gnällig då jag är sjuk, inte mer än någon annan iaf. Men nej det passar inte mig att vara sjuk jag känner mig så väldigt begränsad, som idag då jag har tillbringat 6 dygn innanför min dörr inte ens hämtat posten har jag gjort.

Jag följer tydligen mönstret som liten och "skaffar" mig udda sjukdomar, denna jag har är kanske inte ett dugg ovanlig när man är barn men som vuxen ska man inte ha vattkoppor, det är inte mänskligt.
Dessutom är två av mina barn också sjuka, men långt ifrån lika påverkade av sjukdomen som jag.

Jag har sagt att huvudvärken är värst, sen är det febern som varit värst men det var tydligen ingenting mot vad klådan skulle innebära. Aldrig kommer jag att tycka att mygbett är något att klaga på längre. Hela natten har jag vändit och vridit på mig. Till mina grannars stora glädje (gissar jag) vart läget så kritiskt att jag var tvungen att ställa mig i duschen också, mitt i natten. Det är tydligen det enda som hjälper.

Jag kan inte annat än längta mig framåt i tiden, längtar efter att få vara frisk och gå UT.

Å egentligen vill jag inte finnas till.

Det gör ont.
Jag vill gömma mig i ett mörkt rum stänga ute ljuset tills det dör ut, precis som mitt hopp har dött ut.
Jag vill gråta tills mina tårar bildar en flod som tar mig långt bort.
Jag vill vara arg men mina känslor är bara så ledsna så besvikna och så ensamma.
Jag vill hata men kan inte du är alldeles för underbar, för underbar för mig.
Jag vill sluta men kan inte få mina läppar att forma orden.
Jag vill men kan inte sluta tänka på allt som kunde varit.
Jag vill slänga allt som har med dig att göra men hur kastar man minnen?

Du är som ljuset i ett mörkt rum
Du är värmen när hösten kommer
Du är vackrare än soluppgången
Du är den bästa biten i mitt hjärta.

Why...

Till en vän.

Idag tänker jag extra mycket på en nära speciell vän jag har. Hon är en av mina närmsta vänner. Om någon fråga hur vi möts får jag stanna upp en stund för att vi faktiskt ännu inte möts. För det är just det att vi väntar ännu på att mötas i det verkliga livet som inte stöds av HTML-koder. En dag vännen en dag...
Jag tänker allt som oftast på henne och hennes barn, det var så det började med barnen.
Ja idag tänker jag gumman många långa värmande kramar till dig/er.

One day!

På lördag morgon vill jag vakna upp långsamt, sträcka på mig och unna mig att bara vända mig om och blunda ligga och dra mig, länge. Sen gå upp och fixa till frukost i köket, ha radion på med en trallvänlig låt i bakgrunden. Frukosten avnjuts bäst ute i glasrummet, där jag med spännt intresse följer allt det som sker utanför.
Jag vecklar upp tidiningen läser notiser, annonser och artiklar. Jag ler och skrattar åt en del rynkar pannan åt allt det otäcka. När tidnignen lästs ut, ställer jag mig i duschen, det går åt mycket vatten men idag bryr jag mig inte. Jag står ända tills vattnet börjar bli ljummet, då som först kliver jag ur.

Dagen passerar i sakta mak, jag stressar inte runt något. Gör bara det jag vill och har lust och ork till.
När klockan närmar sig sen eftermiddag friserar jag håret, sminkar mig och väljer kläder.
Jag har korkat upp en flaska rött och sippar lite från mitt vinglas då och då, gnolar till musiken.

Det ringer på dörren och nu är det dags, här ska avnjutas både god middag och trevliga konversationer, med en underbar man. Kvällen och natten tillbringas i hans famn...


Imorgon kommer med all säkerhet inte ha något av ovanstående i sitt sköte, men fantisera och drömma kan man ju få.
Men barn blir ju också stora, så one day....

Förberedelser inför Festen.

Planerna hade funnits där i ett halvår. Jag borde ha hunnit packat i tid.
Månaderna rullade på och helt plötsligt insåg jag att det var bara en månad kvar så jag bokade biljett, på det fantastiska (inte) SJ. Jag funderade på att fixa en liten lista för ev. packning men avstod. Jag hade ju gott om tid. Veckorna passerade och helt plötsligt var det bara fem dagar kvar till avresa. Jag funderade ännu på vad jag skulle ha och inte ha på mig. Den rosa kanindräkten strök jag raskt från listan, inte heller mina mest slitna jeans och favorit t-shirt passade sig kom jag fram till. Då hade jag bara att välja på min svartsilvriga slanka vackra klänning, a la 3 barn för liten och mina arbetskläder. Dessa plagg kändes inte heller så attraktiva.
Så när det var tre dagar kvar och mina kläder ännu inte förökat sig eller bytt form beslutade jag mig för att jag måste åka och shoppa.
Sagt och gjort, men den dagen jag skulle åkt, då orkade jag bara inte, jag åkte från jobbet, hem och sov hårt i flera timmar.
En dag innan avresan med väskan ännu helt opackad tvingade jag mig in till The big city (jo vi har faktiskt en sån) tack vare internet hade jag ett humm om vad jag sökte. In i första affären och fann direkt det jag sökte, hur ovanligt som helst. In i provrummet och mina slitna jeans får gå igenom samma prövning som av och pådragning är numera. Men nej det som sett så lovande ut på bild såg betydligt mindre lovande ut på mig.
In i nästa affär, hittar en tunika högt ovanför mitt huvud (jag är ändå 1,70) efter mycket extra arbeta för att få ner den så finner jag oxå ett par byxor. In i provhytten och nu strejkar mina äldre jeans, kanske känner dom sig hotade av dom nya byxorna. Jag lirkar och lirkar till sist är dom av. Prova och vrider och vänder mig allt ser ut att sitta där det ska. Jag köper det, inser att bättre än så här kan det inte bli. Hem, nu skulle jag packa. Men med kvällen hack i häl och en del att förbereda inför mogrgondagen så står väska ännu opackad när mitt huvud faller ner mot kudden.
Morgonen startar okey jag är klar med mina saker inför resan eller nej vänta väskan. Jag funderar snabbt på vad jag mer kan behöva?
Jag plockar raskt fram lite underkläder, strumpor, necessär, sminkväska, "hemmastassen"....
Ja vad mer kan man behöva?
Lägger det på sängen och susar iväg till jobbet. På väg till nästa jobb hinner jag mellanlanda och slänger således i det jag lagt på min säng i väskan som äntligen får en känsla om att nu är det kanske dags för en tripp.
Väl på tåget pustar jag ut jag hann och jag är på väg. (Resan till Sthlm är en en historia i sig men den kanske jag skriver om en annan gång.)
Väl framme och jättetrött förbereder jag mig för att lägga mig (igen) jag öppnar min necessär och döm om min förvåning, den är snudd på tom. Inga krämer ingen tandborste inget.
Jag får "låna" tandborste. (jag antar att det inte är en lånetandborste som går runt)
Inser att jag kanske haft lite väl bråttom när jag packade min väska så jag kilar upp för att inspektera resten av min packning.
Jo visst har jag fått med mig trosor och strumpor av olika sort (måste varit ett av barnen som varit extra hjälpsamt). Sminkväskan är fylld som vanligt. (den är komplett, jag ler lättat)
Kläderna jag tänkt ha är med och t.o.m strumpbyxorna kom med.
Men hårborsten lyser med sin frånvaro, jag rotar förhoppningsfullt vidare (har många fack i min väska) men näe.
I ren desperation bestämmer jag mig för att kolla handväskan och tänka sig där ligger den.
Nåja det viktigaste var ju att festkläderna kom med men jag inser att med den långa planeringstiden jag haft, borde jag ha hunnit packa både en och femhundra gånger.
Nästa gång jag ska resa ska jag inte strunta i min lista och jag ska ha packat minst en månad innan. Jag får väl helt enkelt avstå från att använda kläderna som ligger i väskan.

Det är härligt idag.

Solen är iaf den samma. Men visst bilden är från i somras.

Vi är hemma eller iaf jag och ett av barnen.

Redan när sommarsemestern tog slut sattes lapparna upp på dagis och fritids. Det varnades för löss, svinkoppor , magsjukor och nu senast i raden vattkoppor. Vi har lyckats undvika de övriga men nu har alltså ett av barnen vattkoppor. Jag har ännu inte haft denna (härliga?) barnsjukdom. Så nu väntar jag med spänning blandat med ångest på hur eller när dom andra barnen blir prickiga.