Ur betraktarens öga

Solen är på väg ner. Mörkret närmar sig ,det kommer allt tidigare och tidigare. När jag låter blicken vandra ut genom fönstret frossar mina ögon i färger och kontraster. Det är vackert, så otroligt vackert.

Jag har haft tur med min utsikt. Fast jag tror utsikten valde mig.
Där jag bor bjuds man på ett kurvigt landskap. Frodiga gröna skogar.

Fäster min blick på de granbeklädda kullarna, dom är mest mörkgröna men här och var sticker ett litet färgsprakande lövträd upp. det får mig att tänka på brasor, små små eldar. Där kullarna möter himlen är det rosa jag låter blicken vandra uppåt den blir aprikos och övergår sen i ljusare blå ton för att sen mörkna till mera blå. Ett och annat moln segar sig förbi, härifrån ser dom lila ut.

Än så länge är det mörkare inne än ute...

Jag är mamma alltså har jag koll eller jasså inte!!??

Jag är varannanveckas förälder. (fast egentligen är jag ju alltid förälder)
Mina barn varierar i form, ålder, temperament och längder.
En vecka med barnen flyter på, snabbt går det. Samma sak med en vecka utan barn, den går också snabbt. Det är den enda likheten. Skillnaderna är enorma.

Den veckan jag har barnen vet jag vem som ska vart, vilket barn som ska till vem och när jag behöver handla, tvätta, diska, städa, hjälpa till med läxor osv osv.
Den vecka jag inte har barnen är mera svår, jo jag jobbar ju så klart men sen. Vad ska man fylla kvällar och nätter med?
När vi beslutade att dela på oss (jag och pappan) la jag upp min planering som så att mina barn"fria" veckor skulle jag göra allt det där jag inte kan göra när barnen är hos mig, eller helt enkelt det som inte hinns med. Men döm om min förvåning, jag hinner allt.

När mina ensamma veckor kommer läser jag inga böcker, tar jag inga långa bad, jag varken städar eller tvättar, lagar helst inte heller mat. Istället tänker jag massor.
När barnen är hos mig blir dygnen längre jag läser långt in på småtimmarna, ligger i badet. Jag tänker inget. Det hinns inte med.

När barnen är hemma är ljudnivån HÖG alla ska och vill prata, samtidigt. Varför??

Barn 1: Mamma vet du en sak jag ska till badhuset imorgon.
Barn 2:Det är skittråkigt med läxor, måste jag göra dom?
Barn 3:Han kastade min leksak på golvet. Kan vi äta korv ikväll?

Jag är ju bara en mamma med stenkoll (mestadels) ingen supermamma med bästa hörseln i världen så jag hör bara enstaka ord här och var i barnens meningar och får fram något snarlikt: Mamma jag ska till skithuset, måste jag kasta korvarna?

Så visst har jag stenkoll, fast inte riktigt va?!

En Dag,

Vad var det som var så speciellt med just den här dagen? Vad fick mig att ta steget fullt ut just den dagen? Jag har inget minne av att jag hörde eller såg något ovanligt eller annorlunda, inte heller var det någon som sa något annat till mig den dagen. (Jag hade kanske redan hört och sett allting?) Mitt liv var sig precis likt men ändå inte.
Mina tankar och funderingar flödade på, runt runt i mitt huvud. Vädret var av någon sort som alltid. Säkert just ett sånt väder som man alltid klagar på, fast finns det ett väder som alla gillar? Nåja det är jag som skriver nu så jag vill gärna beskriva dagen så här: En höstdag med molnen som hängde gråtunga i skyn. Kylan bet i kinderna då man av någon anledning fick för sig att ens vilja gå ut. De få löv som ännu fanns kvar på träden fick verkligen kämpa sig kvar på grenarna, vinden gjorde sitt bästa för att få träden ännu mera nakna. Sommaren var defenitivt slut.

Det vore att ljuga om jag sa att beslutet kom bara över en natt eller en dag, det växte fram mer och mer för varje dag.
Sen var dagen bara här, jag visste inte ens om det när jag klev upp ur min säng som så många andra morgonar. Men jag bara visste äntligen skulle jag ta steget in i bloggvärlden.