En mycket snygg video enligt mig och låten funkar än.

(när låten är slut är det nya året redan här)

*pang* Lossar champangekorken.

Ett riktigt riktigt gott slut på er alla och med lycka och välgång inför det nya året önskar jag er...
På återseende hoppas jag.

Hejsan svejsan.

Tillbaks i Hålan, efter att ha fördrivit några dagar i sthlm är det dags för arbete igen. Julen har varit helt okey tyvärr alldeles grön. Men bilder om det kommer i ett senare inlägg. Hoppas ni har haft en skön jul.

I mig river och sliter det onda
Men bakom krönet och bortom bergen finns en strimma av ljus
Vägen dit kommer att vara lång och inte alldeles enkel
Men vid min sida
Finns en styrka som ger mig mod
En skugga som ger mig skydd
En famn som skänker trygghet
En axel att gråta ut hos
Vid min sida går du

God Jul alla mina läsare.

Nu tar jag jullov.

Blir utan dator nu så uppdateringar sker kanske inte alls eller bara något litet. Ha det gott och ha en underbar jul. Kram på er alla...

Ord som hoppar och far...

För mycket
För ofta
Ordspyor
Trasig
Knasigt
Alldeles för fort
Vansinigt
Menigslöst
Fundersamt
Väldigt jobbigt
Bara för mycket
Stäng igen
Var tyst en minut
Bara en stund
En ynka sekund.

Minnesbanken.

De som känner mig vet att mitt minne är allt annat än bra. Jag minns visst saker, men kanske bara för en stund till råga på allt en väldigt kort stund. Självklart minns jag en del stunder otroligt bra, personer, platser och t.o.m dofter kan locka mitt minne att minnas.
Barndomsminnen det har jag, men minns jag dom själv? Eller är det så att andras berättelser försett min hjärna med bilderna om hur det kanske var. Ett minne eller något jag varit med om iaf som liten tänkte jag berätta om nu. Jag kan inte varit äldre än 2-3 år när min mamma, farmor, lillasyster (i vagn) och jag var ute på en promenad. Jag älskade att springa omkring och dra i långgräset och det gjorde jag även denna gång. Men plötsligt drar jag upp ett jordgetingbo, jag får inte ett enda stick av dessa ilskna getingar men min mamma fick. Detta är något jag inte minns men ändå känns det som om jag mindes.
Däremot minns jag att jag en gång skulle lossa lampan på lillasysters tärnljus eftersom det var trasigt. Men hur vi än skruvade och vred på lampan med fingrarna fick vi inte loss den, jag tänkte då ta till ett bättre sätt och satte lampan mellan tänderna. Jovisst gick lampan sönder det kraschade mellan tänderna och systeryster började gråta för nu fick man ju inte ut sockeln istället.

Vad mitt första minne är överhuvudraget vet jag inte, vad är ditt första minne?

Om jag skulle gå tillbaka och läsa i mina dagböcker som jag faktiskt skrivit under åren så skulle jag säkert inse att jag har glömt bort många personer, och situationer. Men minnen har ju alla både lyckliga och olyckliga.
Och idag är bara ännu en dag att lägga in i minnesbanken.

Jag längtar så till jul, eller ska jag vara helt ärlig så, jag längtar efter långledigheten.

Att sova ut på morgonen...
Att käka risgrynsgröt...
Att pulsa i snön...
Att sova ut på morgonen...
Att dricka must...
Att dansa runt granen...
Att sova ut på morgonen...
Att umgås med nära och kära...
Att få knäppa upp byxorna för att släppa ut magen...
Att sova ut på morgonen...
Att slötitta på tv...
Att äta ännu mera mat...
Att sova ut på morgonen...
Att öppna paket...
Att kasta snöbollar...
Att sova ut på morgonen...

Vad gjorde ni på Lucia?

Här är iaf min i lite ord och bilder.

Jag vaknade vid nio på morgonen av en telefon sen pratade jag länge.Vädret utanför kan inte varit bättre Luciaväder. Jag snabbduschade och drog iväg till "the bigger city". (på en dejt, men sen var inte tänkt att jag skulle bli.)
Jag lämnade tillbaka impulsköpet och käkade på Max, mycket godare än Mc. Såg ett Luciatåg i köpcentrumet men kom mig inte för att hala upp min telefon, mitt nöt.


En härligt lång promenad i the bigger city. Lite vilse var jag men hittade tillbaks till bilen gjorde jag iaf.


Kvällen mös jag hemmavid.
Med min vackra vinterbukett som jag införskaffat för två dagar sen.

Det är mycket musik nu helt enkelt, jag frossar väl.

(jag bara ska dit en vacker dag)

Jo visst är det så att jag är en nattuggla .

Har blivit många sena långa nätter nu på sista tiden. Det är snart jul och mitt jobb blommstrar som aldrig förr men de tär på kroppen och det är svårt att landa när jag väl kommit hem. Som sagt mitt jobb är tungt och jag är beroende av min bil, eftersom jag inte är på samma ställe en hel dag kan jag tyvärr få skotta fram min bil så många som 4 gånger på en och samma dag det är faktiskt inge vidare kul. (och då var detta ändå inte mycket snö) Jag längtar nog lite till våren iaf. Men nu är det helg, imorgon ska jag sova länge. Sen fixa lite saker inför julen samt lämna tillbaka ett impulsköp. Andra roliga trevliga saker hoppas jag också få snubbla lite över. :)

Trevlig Lucia

Mycket vackert. Eller??
Mycket svårt att finna det vackra i många av youtube klippen inatt, många luciatåg låter då inte speciellt vackert. *S* Nåja håll till godo, drick glögg ät pepparkakor och saffransbullar. Var snälla mot varann för vem vet vem som står på din tröskel om en stund?

Snavade över denna inne hos Pseudonaja

och kände jag hade lite tid över för ett intressant formulär.


8
Regler:
1. Publicera reglerna på din blogg.
2. Svara på de fem 8-sakerna
3. Meddela de utmanade på deras bloggar

8 Favoritprogram
1.Efterlyst
2.Konståkning (fast det är kanske inte ett program)
3.På spåret
4.Fråga Olle
5.Las Vegas
6.Miami ink
7.Hem till gården *lite lite generad*
8.CSI

8 Saker jag gjorde igår;
1.Blev utskälld av en hund
2.Körde bil
3.Handlade
4.Pratade i telefon
5.Försov mig
6.Sjöng
7.Kollade mest på bloggar
8.Somnade sent


8 Saker jag ser fram emot;
1.Julen (den blir intressantare nu)
2.Decemberlönen
3.Julhandlingen
4.Att läsa vidare
5.Att träffa gamla kompisar
6.En långritt
7.*censur*

8 Restauranger som jag gillar;
1.Ming Garden
2.Bamboo center
3.Gondolen
4.Pompei
(fåningt svårt att komma ihåg vad ställena heter)

8 Saker på min önskelista;
1.Ny motivation
2.Ny inredning
3.Att min bil klarar besiktningen
4.Någon tatuering till
5.Att 2009 blir ett jättebra år
6.Att min bloggar glöd håller i sig och ökar
7.En helkropps-massage
8.Resa

Fuskar dock med vidareskick till andra uppmanar er att fortsätta.

Hallå mina kära läsare.

Har hört ryktas om att ni inte ser det jag ser, på min sida. Jag har en stilren sida med youtubeklipp som sitter centralt och inte i någon text. Men vissa av er har tydligen bredare rutor ända in i texten. Varför är det så? Och har ni några goda råd så det blir rätt för alla?

Två härliga i en, snudd på ett kinderägg.

Ett kodakmoment mera kanske?

Vilse i känsloland

Jag har gått vilse, famlar i blindo. Vem är jag, var är jag?
Jag är ensam i mörkret, trevar efter dig men du finns inte längre här hos mig.
Vart har du gått, varför försvann du? Varför älskar du mig inte längre?
Vi vandrade på vägen tillsammans, målet var där, men så otydligt att det inte gick att se. Inte på riktigt. Var allt vi delade bara en dröm? En skyddszon för oss två i den egentliga verkligheten?
Jag har gått vilse känner inte igen mig själv, vem är jag nu? Vart ska jag gå, hur kommer jag hem igen?
Jag har inget bränsle att elda med ingen mat inget vatten, jag fryser redan och är hungrig och töstig, jag är ensam och så rädd. Räddare än jag var att du skulle försvinna. Vad blev rätt och vad blev fel? Vem gjorde vad och vem gjorde inte vad det spelar inte längre någon roll, att sakna dig är det jag gör nu. Jag saknar dig älskar dig ännu och är så ensam.

Åh en sång med många minnen till.

Är tydligen inne i en mera musikalisk period än en skrivperiod. Men man njuter av bra musik.

Sex..

Jo men lite om sex kan jag väl också skriva då jag ändå läste om det på nätet nu. Mest sex hade man i Storbritanien sen Tyskland och Holland. Sverige fanns inte ens med på listan. Men alltså jag skiter ju i var man har mest sex jag vill veta i vilket land man har bäst sex är det inte mera intressant. Hellre kvalite än kvanitet eller?

Mest sex eller bäst sex det är verkligen frågan det är ju inte en självklar grej liksom. Men det är klart ibland är det både bra och man har det ofta...

Onödigt vetande.

Jag har en "hung up" på Adam Alsings röst, jag bara älskar att lyssna på den.
Jag sjunger The Pinks låtar och kan de flesta trots att jag inte lyssnat på dem på minst 17 år.
Jag har skrivit en hel bok om en person.
Jag har (eller iaf snart) en partyhatt med Takidas autografer i.
Något jag aldrig skulle sätta på mig är tvärrandiga kläder.
En gång har jag stött ihop med Vickan. (jo den där kroniga, blåblodiga)
När jag inte har någe bättre för mig tvinnar jag mitt hår.
Jag dricker varken kaffe eller the.

Så vad gör man då mitt i natten.

Huvudet är fullt av tankar ögonen är trötta men vill inte slutas. Kroppen är trött men vill inte slappna av. Hela jag är påslagen trots att jag inget hellre vill än att vara avslagen. Var finns dessa jäkla knappar när man vill stänga av bara. Jag måste ju sova innan mina barn ska vakna annars blir det en otroligt lång dag. Inatt har jag kollat lite bloggar men det är hemskt vad dåligt det uppdateras nattetid, vad gör folk egentligen?

Å ännu en mycket bra låt.

Hennes röst är som smörjolja för mina öron.

Åhh äntligen fredag.

Vem kan motstå denna goding?

När jag inte har något för mig och vill roa mig

.. rymmer jag till denna sida mycket underhållande.
http://www.vetgirig.nu/

Blir väl lite mera allmänbildad också kan jag tro.

Måste vara min absoluta favoritsång detta år.

Orden räcker inte till allt känns så välbekant bara. Njut...

En annorlunda gratulation då..

Till min pappa som hade för fullt upp för att ens hinna höra mig gratta honom. :(
Hoppas din dag blir bättre framåt kvällen.

Bästa morgonen på länge.

Jag vaknade av ett samtal, tidigt tidigt morse. Det hade säkert varit ett mycket givande samtal om jag bara orkat vakna till ordentligt. Men jag svamlade och ibland sov jag. Men det är trevligt att någon tänker på en så tidigt på morgonen. Sen försov jag mig vaknade av ett litet sms på min mobil (tänk att ibland är det allt som behövs) men den tid jag översov mig var underbart skön de extra minuter jag fick där var verkligen underbart sköna. Tyvärr blev ju följden att det barn som skulle någonstans idag blev sen till skolan. Men det gjorde inget vi stressade inte utan åt frukost fixade fika till skogsturen han skulle ha i em. Jag tog det lungt finns ingen stress idag och det känns så himla bra. Nu sitter de två bråkstakarna och spelar tillsammans, ja i samma rum och det är ändå lungt i huset det är skönt så himla skönt. Ute är världen vit och rätt vacker. Det är 4:e december bara 20 dagar kvar till jul. Kanske ev. kanske får jag ha min barn till jul, trots allt, det kan blir en trevlig jul kanske, den första på 3 år. Jag har inte kommit någonstans på dagen ännu varken diskat, bäddat eller någe alls men ändå ändå är jag så lycklig och rofylld just här och nu finns ingen sorg, inget jobbigt. Jag är bara jag och jag njuter....

Åsså var det dags igen.

Jag måste vara inne i en formsvacka just nu de flesta inläggen har en dyster ton och det känns relativt mottigt i alla mina vrår. Så imorgon är det vabdag igen. Nu tror jag att det kan ligga en härlig tid framför mig med kräksjuka, så underbart. Ena barnet klagade på huvudvärk och värk i kroppen, innerst inne visste jag, men hoppades verkligen på att det skulle ge med sig. Men lagomt tills han somnat så vaknade han skyndade till toaletten och allt är ett faktum.

Vabba så där lagomt kul nu igen.

Det är 23 dagar kvar till jul i min "bransch" är det totalt kaotiskt nu alla vill få det gjort innan jul och nyår. Jag förstår dem vem vill inte det? Men nu för snudd på tredje veckan på har jag sjuka barn igen, känns som om det blir vabveckor för endast mig. Så ännu en gång får min chef hitta någon som kan rycka in med kort varsel. Idag funkade det men hur blir det imorgon och på onsdag?!
Idag är det ju också lucköppning för barnen på kalendrarna, tvpassning för man vill ju inte missa första avsnittet av julkalendern på tv. Jo JAG vill missa men det är ju mest för att slippa pussla ihop kvällsmaten efter tvprogrammen.

Gnolar

Är kanske mera en kvinna som sjunger hellre än bra men fan ikväll kan jag svära på att det låter bättre än någonsin. Hur kommer det sig? Men jag har faktiskt sjungit i kör det var verkligen roligt och man var tvungen att sjunga upp så helt hemsk kan det ju inte vara, dom ljud som kommer ut över mina läppar. Men nu sjunger jag mest i min ensamhet eller nja jag kommer på mig själv att gå och nynna eller sjunga tyst på en låt lite varstans. På jobbet, i affären, på promenaden, i köket. Det bara kommer små låtar. Men ibland så pinsamma låtar att jag skäms. Ha det gott.

Idag skulle jag...

Sitta på balkongen insvept i täcket med en stor mugg varm choklad. Jag skulle blicka ut över vyerna som skulle gnistra av sol som faller på den vita snön. Istället är världen utanför grå och kladdig. Jag sitter inne istället, chokladen blir inget av. Det är inte det att jag inte har något att göra, för det finns massor som bara väntar på att få bli gjort. Jag orkar bara inte, vill inte. Så jag har dragit igång tv och ser på film, uppkrupen i soffan och insvept i en filt, det är rätt okey ändå men mysigare om jag inte varit ensam. En tvåsamhet vore fint. Ha en fin dag, det ska jag så snart filmen är slut.

Jag kollar igenom dagens händelser..

Mest för att se om det finns en enda händelse som är en glad sån så att ett inlägg skulle vara glatt. Men näe jag kan inte finna något sånt.

Så jag får väl vara väldigt glad över att jag inte flög till Bankok idag. Att jag inte är en gammal åldring. Att jag kom hem idag trots snökaoset (som måste betraktas som mycket milt hos mig).
Jag får glädjas över att mina barn ännu är barn och inte ungdomar så dom inte sälger sig för alkohol.
Finns säkert en massa mer saker att vara glad för men det blir en så lång lista och den är trist och innehållslös lite som jag känner mig nu. :/

Vänner...

Ibland kommer man till insikt att den man trodde var ens vän, som i vått och torrt alltid skulle stå vid din sida är en som man inte alltid kan räkna med. En som inte alls ser det som dennes fel att ni inte har kontakt. Som undrar varför jag inte har hört av mig på ett eller annat sätt sen att denne lika väl kan göra exakt det samma verkar inte slå dem för fem öre. Jag kanske inte är på topp just nu och har kanske inte samma lust och ork till att vara social och glad och nej kanske inte min vän heller men kan man då, ska man då klandra den andre? Det är väl ändå inte ens fel att man inte hörs av? Precis som när man hamnar i bråk är det väl knappast ens fel??

Om en vecka är det första advent.

Jag längtar redan, älskar verkligen julen. Alla årstider är verkligen vackra på sitt sätt, även om jag har svårt för att se fördelarna med våren eftersom mina ögon är helt fastklibbade då, jäkla allergi.

I sthlm var ju alltid jularna gröna, nåja inte alltid men oftast. Minns dom med snö som liten. Så när jag flyttade såg jag min chans till riktiga vintrar med mängder av snö, men hitills har sthlm haft mer snö än vi har haft. Har det inte varit snö i sthlm nej men då har inte vi heller haft någon snö. Men fy så trist det är.

Bevisligen har vi haft snö då jag snabbt kikade igenom mina bilder och fann en på mina barn.

Tror det var från förr förra året ute i skogen. Förra året var barnen hos sin pappa precis som i år. Jag var i sthlm förra året och antar att det blir detsamma detta år men på annat ställe. Julbordet var traditionellt och så gott. Det var med tre generationer och det känns bra att vi hann en gång till, då detta år inte alls har samma förutsättningar.
Jag känner redan smaken av julkorven, julmusten, det goda brödet, köttbullarna, prinskorvarna och pepparkakorna.. I år tror jag att jag t.o.m ska provsmaka julskinkan. Självklart ska jag kolla in när ljuset tänds på tv klockan 15.00 också av Lasse. (för en gångs skull har jag koll på det)

Det är okey att gråta.

Att själv gråta är för mig en svaghet. Att se andra gråta är för mig en styrka. Att gråta inför någon annan är en styrka bara det inte är jag som gråter för dig. Jag ler ofta och mycket men ibland är det bara ett tomt leende jag visar upp bara för att jag inte vill att du ska se att jag är ledsen. Vill inte visa mig ledsen och rödgråten. Men ibland sitter tårarna som en tjock klump i min hals, jag sväljer och sväljer det är då jag blir kort i tonen och snabbt försvinner. Ikväll i skydd av mörkret låter jag sakta mina ögon att fyllas till brädden när det tillsist är fullt och första tåren lämna ögat ner mot min kinden eller mitt öra (beror ju på hur jag ligger, sitter) då brister fördämningarna och det finns så mycket tårar i mig, blir alltid lika lika förvånad.

Jag har en vän som ofta säger att det är okey med ditt och datt, inser att det vännen säger är rätt det är okey att gråta men inte för mig, enligt mig själv.

Varför inte lite på sig själv?

Jag hade en känsla om att jag kanske inte borde ändå gjorde jag det.
Jag har haft denna känsla många gånger. Varför litar man inte på sin instinkt? Jag gör det ju om och om igen, när ska jag lära mig ? Våga lita på att det jag känner innerst inne är det som är rätt?
Som liten visste jag ju att leka med tändstickor är dumt man bränner sig ändå testade jag inte en gång utan flera gånger med resultat som brända fingertoppar och en gång en början till stor gräsbrand (jo jag lärde mig den gången). När jag kom upp i åren sprang jag ute på kvällarna med "fel" sorts killar sånna jag visste jag inte borde umgås med och visst fick jag hjärtat krossat gång på gång. Sånt känns men jag har tydligen inte lärt mig riktigt ännu. Visserligen krossas inte hjärtat längre jag ger mig inte in i det som förr, men det känns och vissa saknar jag mer än andra, vissa minns jag längre än andra... Men som sagt när kommer min instinkt att få gehör från mitt huvud och hjärta? Jag vet ju att den inte sviker mig, den har ALLTID rätt.

Det skrivs många ord idag.

Har kollat runt på mina favoritbloggar. Endel skriver om roliga saker andra om absolut ingentining egentligen. Jag önskar jag kunde få till åtminstone något av det men det är istället tyst så tyst på min blogg att jag faktiskt funderar på om den håller på att gå under av sig själv. Jag kommer att fundera på detta under natten och förhoppningsvis kommer jag fram till något smart.

Blott en dag.

Vänner och fränder tänkte kolla era musikkunskaper idag. I inlägget finns en massa svenska sånger vissa enklare än andra, hittar ni dom? Beväpna er med papper och penna och börja klura.

Kopporna insåg att det var en tuff brud dom hade och göra med så dom gav upp, bäst ni ser upp där ute. Det är också skönt att de tre barn jag har också har vattkoppat klart.När jag varit sjuk har jag kollat mycket på film bland annat på favoriten Titanic.
Idag (senare idag) ska jag jobba första gången på en evighet.
När jag ser ut nu, ser jag en stad i ljus och det är så otroligt vackert. Jag ser också ner till macken hör ljudet från brandstationen.
Fler än jag som tycker att sommaren är kort känns som om den bara blir kortare och kortare ju äldre jag blir? Knappt hinner barnen ta de sista tonerna på den blomstertid nu kommer innan hösten kommer.

Jag längtar så efter kärlek när jag väl finner min man ska jag kalla honom min älskling men kanske är de så att jag är för fet för ett fuck och aldrig möter någon ny man. Men än så länge har inte guldet blivit till sand och mitt hopp finns ännu kvar.

Nej det här duger inte alls nu måste jag sova..

Hur tänker man ibland??

Såg en dokumentär ikväll, som vanligt sätter dom sina spår i mig. I detta fall fick man se en artist säga sin mening och det blev ett ramaskri utan dess like. I en av sekvenserna får man se en mamma stå med en liten vimpel och skrika. På hennes höft klänger sig hennes barn fast, mamman skriker fula saker om artisten och uppmanar sen sitt barn att skrika det samma. Ett barn som är max fem år!!!!
Jag som mamma reagerar, jag som kvinna reagerar och jag som människa reagerar, vad är det för fel på denna kvinna? Är det inte på detta vis man får sitt barn att hata?? Lära det hur man ska hata, att det är okey att hata? Att visa våga inte tyck annorlunda än någon annan och tänk för all del inte själv utan lyssna alltid på mamma.
Jag tycker självklart att mamman kan få tycka, tänka och säga vad f-n hon vill men hon har ju ändå ett ansvar genemot sitt barn och det kan väl inte vara att lära det hata?

Bara för en stund.

Bara för en stund var du min.


För inte alls så länge sen dök en man upp i mitt liv. Det var inte ett möte på en tungt trafikerad gata i stockholm, inte heller ett välplanderat inbokat möte, å inte heller möttes vi på landsbussen som kränger runt på grusvägarna. Vi körde den variantent över en sprakande (nåja det låter mysigare med sprakande) telefonlinje. Inser att väldigt många av mina relationer går ut på just detta vis, så jag måste ju slå ett slag för telefonen här och nu.
Men nu tillbaks till denna man. Han är en varmhjärtad och urtrevlig. Han är en tänkare och en stor kännare. Vi pratade om djupa ämnen som berörde och ibland drog vi upp gamla ämnen jag inte visste om att jag ännu bar med mig (kan man aldrig packa om sitt bagage?). Vi pratade väldigt mycket om så oändligt mycket mer än bara vind och vatten. Ändå kände vi inte varandra. Han fick mig att skratta och att glömma det som jag tyckte var jobbigt just för stunden. Att vi ens möttes skedde ju av en slump, en turartad slump, två människor på samma plats vid samma tillfälle. Att folk möts, ja det sker ju varje dag folk på tågperrongen t.ex, men hur ofta tar man kontakt?



Jag tror att jag vi var mottagliga båda två just för stunden och vi växte säkert lite till som människor, det visade sig att vi var väldigt lika. På ett glädjande sorgset sätt. Han fick/får mig att inse att jag ville förverkliga det jag drömmer om att mycket jag känner är helt OK att tycka precis som man vill. Han fick mig att vakna till i livet. Jag visste inte att jag hade somnat?!?


Men plötsligt var stunden över och ja, jag saknar honom.

Det gäller att inte tala som man tänker

Allt är väldigt enkelt när man skriver. Det finns iof regler även här men en punkt är en punkt (och här tar man ett nytt andetag när man högläser har min son lärt mig). Vid nytt ämne byter du rad och skriver om andra saker.
Men när du pratar är det ju inte så enkelt med punkter, komma tecken osv. Det ställer ju onekligen till det ibland.

Jag är en sån människa som gärna hoppar i ämnena ena stunden om en sak sen något helt nytt, man lär sig nog efter ett tag skulle jag tro.
För några år sen samåkte jag och en tjej, vi kom (kommer) väldigt bra överrens och pratade om det mesta. En gång på väg hem pratade vi om hur vi hade upplevt första gången vi legat med någon. Hon berättade om sin första och jag om min att det inte hade varit så värst bra. Precis då jag sagt mitt ser jag en mötande bil, bakom ratten sitter en gammal man han har solen i ögonen och har därför satt upp handen mot solen och sjunkit ner i sitt säte, det ser inte speciellt bekvämt ut vilket jag också säger högt.
Min vän frågar hur gammal var han? Jag svarar att han var väl 80. Va sa hon. Ja men 70 då kanske han var skrynklig sa jag. Ja men då förstår jag att det var dåligt. Hur gammal var du då frågar hon också. Eh ja vaddå när sa jag. Ja men när var det säger hon. Då klickar det för mig vad hon har haft för ämne i huvudet och vad jag har haft för ämne. Knappast det samma men ett gott skratt fick vi iaf.

En salig röra

Mina barn har sedan en tid börjat julklappstjata. Är det så att det blir tidigare och tidigare för varje år som går? Ja inte julen alltså utan tjatet. Jag försöker förklara att det är bra långt kvar till jul och att man kan skriva en lista på det man skulle önska sig att få. Den minsta tror på allvar att tomten och jag är SÅ tighta vänner. Men den äldsta som väldigt snabbt klurade ut att tomten som kom det andra året hade precis likadanna stövlar som pappa och dessutom var han precis lika lång , sen efter det fick vi helt enkelt bli lite smartare. Men han är oss på spåren men snäll som han är håller han tyst för sina syskons skull.
Som ensamstående mamma har jag ju inte möjligheterna att köpa allt dom vill inte ens hälften nåja inte ens en tredjedel. Kompenseras bristen med paket med kärlek? Nja jo som vuxen ser man det nog så men som barn är det nog antalet paket som räknas. Ja det blir till att slå in legobit för legobit och vips fick dom 100 paket var. Annars kan man ju köpa krams (sånt som mina barn tittar på och då faller det isär).

Med sjukdomen går det väl iaf framåt jag ar börjat få skorpor min huvudvärk sitter nu endast i tinning till tinning fast mer på utsidan febern är den samma som alltid.

Ju längre tid som går här på bloggen inser jag att jag ännu inte har hittat min rätta bloggfeeling. Jag har kanske inte de rätta förutsättningarna just nu men dom kommer kanske.
En till sak har jag insett jag måste köpa en digitalkamera så jag kan få ner dagens små under, för ibland ser man ju saker som man bara måste få föreviga. Men jag gissar på att det senaste dröjer. Finns alldeles för många små hål på vägen att stoppa i.

Nåja idag är bara ännu en dag i mitt liv. Men säkert en magisk, om jag bara orkade ser hur!

Lite då, nu och framtid.

När jag bestämde mig för att börja blogga tänkte jag ju hålla mig till andra ämnen än mitt liv, för det är till största del intressant för mig själv. Men detta inlägg blir visst ett likasinnat som tidigare.

När jag var liten hade jag inte de barnsjukdomar andra barn hade jag har alltid haft någon knepig dragning till dom lite mera udda sjukdomarna. (Yeh right som om man väljer) Som vuxen har jag alltid varit hyggligt immun mot magsjukor och andra trevliga smittsjukdmar. Men när jag väl blir sjuk är det precis som om kroppen verkligen passar på att vara sjuk.

Jag tror inte att jag är speciellt gnällig då jag är sjuk, inte mer än någon annan iaf. Men nej det passar inte mig att vara sjuk jag känner mig så väldigt begränsad, som idag då jag har tillbringat 6 dygn innanför min dörr inte ens hämtat posten har jag gjort.

Jag följer tydligen mönstret som liten och "skaffar" mig udda sjukdomar, denna jag har är kanske inte ett dugg ovanlig när man är barn men som vuxen ska man inte ha vattkoppor, det är inte mänskligt.
Dessutom är två av mina barn också sjuka, men långt ifrån lika påverkade av sjukdomen som jag.

Jag har sagt att huvudvärken är värst, sen är det febern som varit värst men det var tydligen ingenting mot vad klådan skulle innebära. Aldrig kommer jag att tycka att mygbett är något att klaga på längre. Hela natten har jag vändit och vridit på mig. Till mina grannars stora glädje (gissar jag) vart läget så kritiskt att jag var tvungen att ställa mig i duschen också, mitt i natten. Det är tydligen det enda som hjälper.

Jag kan inte annat än längta mig framåt i tiden, längtar efter att få vara frisk och gå UT.

Å egentligen vill jag inte finnas till.

Det gör ont.
Jag vill gömma mig i ett mörkt rum stänga ute ljuset tills det dör ut, precis som mitt hopp har dött ut.
Jag vill gråta tills mina tårar bildar en flod som tar mig långt bort.
Jag vill vara arg men mina känslor är bara så ledsna så besvikna och så ensamma.
Jag vill hata men kan inte du är alldeles för underbar, för underbar för mig.
Jag vill sluta men kan inte få mina läppar att forma orden.
Jag vill men kan inte sluta tänka på allt som kunde varit.
Jag vill slänga allt som har med dig att göra men hur kastar man minnen?

Du är som ljuset i ett mörkt rum
Du är värmen när hösten kommer
Du är vackrare än soluppgången
Du är den bästa biten i mitt hjärta.

Why...

Till en vän.

Idag tänker jag extra mycket på en nära speciell vän jag har. Hon är en av mina närmsta vänner. Om någon fråga hur vi möts får jag stanna upp en stund för att vi faktiskt ännu inte möts. För det är just det att vi väntar ännu på att mötas i det verkliga livet som inte stöds av HTML-koder. En dag vännen en dag...
Jag tänker allt som oftast på henne och hennes barn, det var så det började med barnen.
Ja idag tänker jag gumman många långa värmande kramar till dig/er.

One day!

På lördag morgon vill jag vakna upp långsamt, sträcka på mig och unna mig att bara vända mig om och blunda ligga och dra mig, länge. Sen gå upp och fixa till frukost i köket, ha radion på med en trallvänlig låt i bakgrunden. Frukosten avnjuts bäst ute i glasrummet, där jag med spännt intresse följer allt det som sker utanför.
Jag vecklar upp tidiningen läser notiser, annonser och artiklar. Jag ler och skrattar åt en del rynkar pannan åt allt det otäcka. När tidnignen lästs ut, ställer jag mig i duschen, det går åt mycket vatten men idag bryr jag mig inte. Jag står ända tills vattnet börjar bli ljummet, då som först kliver jag ur.

Dagen passerar i sakta mak, jag stressar inte runt något. Gör bara det jag vill och har lust och ork till.
När klockan närmar sig sen eftermiddag friserar jag håret, sminkar mig och väljer kläder.
Jag har korkat upp en flaska rött och sippar lite från mitt vinglas då och då, gnolar till musiken.

Det ringer på dörren och nu är det dags, här ska avnjutas både god middag och trevliga konversationer, med en underbar man. Kvällen och natten tillbringas i hans famn...


Imorgon kommer med all säkerhet inte ha något av ovanstående i sitt sköte, men fantisera och drömma kan man ju få.
Men barn blir ju också stora, så one day....

Förberedelser inför Festen.

Planerna hade funnits där i ett halvår. Jag borde ha hunnit packat i tid.
Månaderna rullade på och helt plötsligt insåg jag att det var bara en månad kvar så jag bokade biljett, på det fantastiska (inte) SJ. Jag funderade på att fixa en liten lista för ev. packning men avstod. Jag hade ju gott om tid. Veckorna passerade och helt plötsligt var det bara fem dagar kvar till avresa. Jag funderade ännu på vad jag skulle ha och inte ha på mig. Den rosa kanindräkten strök jag raskt från listan, inte heller mina mest slitna jeans och favorit t-shirt passade sig kom jag fram till. Då hade jag bara att välja på min svartsilvriga slanka vackra klänning, a la 3 barn för liten och mina arbetskläder. Dessa plagg kändes inte heller så attraktiva.
Så när det var tre dagar kvar och mina kläder ännu inte förökat sig eller bytt form beslutade jag mig för att jag måste åka och shoppa.
Sagt och gjort, men den dagen jag skulle åkt, då orkade jag bara inte, jag åkte från jobbet, hem och sov hårt i flera timmar.
En dag innan avresan med väskan ännu helt opackad tvingade jag mig in till The big city (jo vi har faktiskt en sån) tack vare internet hade jag ett humm om vad jag sökte. In i första affären och fann direkt det jag sökte, hur ovanligt som helst. In i provrummet och mina slitna jeans får gå igenom samma prövning som av och pådragning är numera. Men nej det som sett så lovande ut på bild såg betydligt mindre lovande ut på mig.
In i nästa affär, hittar en tunika högt ovanför mitt huvud (jag är ändå 1,70) efter mycket extra arbeta för att få ner den så finner jag oxå ett par byxor. In i provhytten och nu strejkar mina äldre jeans, kanske känner dom sig hotade av dom nya byxorna. Jag lirkar och lirkar till sist är dom av. Prova och vrider och vänder mig allt ser ut att sitta där det ska. Jag köper det, inser att bättre än så här kan det inte bli. Hem, nu skulle jag packa. Men med kvällen hack i häl och en del att förbereda inför mogrgondagen så står väska ännu opackad när mitt huvud faller ner mot kudden.
Morgonen startar okey jag är klar med mina saker inför resan eller nej vänta väskan. Jag funderar snabbt på vad jag mer kan behöva?
Jag plockar raskt fram lite underkläder, strumpor, necessär, sminkväska, "hemmastassen"....
Ja vad mer kan man behöva?
Lägger det på sängen och susar iväg till jobbet. På väg till nästa jobb hinner jag mellanlanda och slänger således i det jag lagt på min säng i väskan som äntligen får en känsla om att nu är det kanske dags för en tripp.
Väl på tåget pustar jag ut jag hann och jag är på väg. (Resan till Sthlm är en en historia i sig men den kanske jag skriver om en annan gång.)
Väl framme och jättetrött förbereder jag mig för att lägga mig (igen) jag öppnar min necessär och döm om min förvåning, den är snudd på tom. Inga krämer ingen tandborste inget.
Jag får "låna" tandborste. (jag antar att det inte är en lånetandborste som går runt)
Inser att jag kanske haft lite väl bråttom när jag packade min väska så jag kilar upp för att inspektera resten av min packning.
Jo visst har jag fått med mig trosor och strumpor av olika sort (måste varit ett av barnen som varit extra hjälpsamt). Sminkväskan är fylld som vanligt. (den är komplett, jag ler lättat)
Kläderna jag tänkt ha är med och t.o.m strumpbyxorna kom med.
Men hårborsten lyser med sin frånvaro, jag rotar förhoppningsfullt vidare (har många fack i min väska) men näe.
I ren desperation bestämmer jag mig för att kolla handväskan och tänka sig där ligger den.
Nåja det viktigaste var ju att festkläderna kom med men jag inser att med den långa planeringstiden jag haft, borde jag ha hunnit packa både en och femhundra gånger.
Nästa gång jag ska resa ska jag inte strunta i min lista och jag ska ha packat minst en månad innan. Jag får väl helt enkelt avstå från att använda kläderna som ligger i väskan.

Det är härligt idag.

Solen är iaf den samma. Men visst bilden är från i somras.

Vi är hemma eller iaf jag och ett av barnen.

Redan när sommarsemestern tog slut sattes lapparna upp på dagis och fritids. Det varnades för löss, svinkoppor , magsjukor och nu senast i raden vattkoppor. Vi har lyckats undvika de övriga men nu har alltså ett av barnen vattkoppor. Jag har ännu inte haft denna (härliga?) barnsjukdom. Så nu väntar jag med spänning blandat med ångest på hur eller när dom andra barnen blir prickiga.

Ur betraktarens öga

Solen är på väg ner. Mörkret närmar sig ,det kommer allt tidigare och tidigare. När jag låter blicken vandra ut genom fönstret frossar mina ögon i färger och kontraster. Det är vackert, så otroligt vackert.

Jag har haft tur med min utsikt. Fast jag tror utsikten valde mig.
Där jag bor bjuds man på ett kurvigt landskap. Frodiga gröna skogar.

Fäster min blick på de granbeklädda kullarna, dom är mest mörkgröna men här och var sticker ett litet färgsprakande lövträd upp. det får mig att tänka på brasor, små små eldar. Där kullarna möter himlen är det rosa jag låter blicken vandra uppåt den blir aprikos och övergår sen i ljusare blå ton för att sen mörkna till mera blå. Ett och annat moln segar sig förbi, härifrån ser dom lila ut.

Än så länge är det mörkare inne än ute...

Jag är mamma alltså har jag koll eller jasså inte!!??

Jag är varannanveckas förälder. (fast egentligen är jag ju alltid förälder)
Mina barn varierar i form, ålder, temperament och längder.
En vecka med barnen flyter på, snabbt går det. Samma sak med en vecka utan barn, den går också snabbt. Det är den enda likheten. Skillnaderna är enorma.

Den veckan jag har barnen vet jag vem som ska vart, vilket barn som ska till vem och när jag behöver handla, tvätta, diska, städa, hjälpa till med läxor osv osv.
Den vecka jag inte har barnen är mera svår, jo jag jobbar ju så klart men sen. Vad ska man fylla kvällar och nätter med?
När vi beslutade att dela på oss (jag och pappan) la jag upp min planering som så att mina barn"fria" veckor skulle jag göra allt det där jag inte kan göra när barnen är hos mig, eller helt enkelt det som inte hinns med. Men döm om min förvåning, jag hinner allt.

När mina ensamma veckor kommer läser jag inga böcker, tar jag inga långa bad, jag varken städar eller tvättar, lagar helst inte heller mat. Istället tänker jag massor.
När barnen är hos mig blir dygnen längre jag läser långt in på småtimmarna, ligger i badet. Jag tänker inget. Det hinns inte med.

När barnen är hemma är ljudnivån HÖG alla ska och vill prata, samtidigt. Varför??

Barn 1: Mamma vet du en sak jag ska till badhuset imorgon.
Barn 2:Det är skittråkigt med läxor, måste jag göra dom?
Barn 3:Han kastade min leksak på golvet. Kan vi äta korv ikväll?

Jag är ju bara en mamma med stenkoll (mestadels) ingen supermamma med bästa hörseln i världen så jag hör bara enstaka ord här och var i barnens meningar och får fram något snarlikt: Mamma jag ska till skithuset, måste jag kasta korvarna?

Så visst har jag stenkoll, fast inte riktigt va?!

En Dag,

Vad var det som var så speciellt med just den här dagen? Vad fick mig att ta steget fullt ut just den dagen? Jag har inget minne av att jag hörde eller såg något ovanligt eller annorlunda, inte heller var det någon som sa något annat till mig den dagen. (Jag hade kanske redan hört och sett allting?) Mitt liv var sig precis likt men ändå inte.
Mina tankar och funderingar flödade på, runt runt i mitt huvud. Vädret var av någon sort som alltid. Säkert just ett sånt väder som man alltid klagar på, fast finns det ett väder som alla gillar? Nåja det är jag som skriver nu så jag vill gärna beskriva dagen så här: En höstdag med molnen som hängde gråtunga i skyn. Kylan bet i kinderna då man av någon anledning fick för sig att ens vilja gå ut. De få löv som ännu fanns kvar på träden fick verkligen kämpa sig kvar på grenarna, vinden gjorde sitt bästa för att få träden ännu mera nakna. Sommaren var defenitivt slut.

Det vore att ljuga om jag sa att beslutet kom bara över en natt eller en dag, det växte fram mer och mer för varje dag.
Sen var dagen bara här, jag visste inte ens om det när jag klev upp ur min säng som så många andra morgonar. Men jag bara visste äntligen skulle jag ta steget in i bloggvärlden.