Bara för en stund.

Bara för en stund var du min.


För inte alls så länge sen dök en man upp i mitt liv. Det var inte ett möte på en tungt trafikerad gata i stockholm, inte heller ett välplanderat inbokat möte, å inte heller möttes vi på landsbussen som kränger runt på grusvägarna. Vi körde den variantent över en sprakande (nåja det låter mysigare med sprakande) telefonlinje. Inser att väldigt många av mina relationer går ut på just detta vis, så jag måste ju slå ett slag för telefonen här och nu.
Men nu tillbaks till denna man. Han är en varmhjärtad och urtrevlig. Han är en tänkare och en stor kännare. Vi pratade om djupa ämnen som berörde och ibland drog vi upp gamla ämnen jag inte visste om att jag ännu bar med mig (kan man aldrig packa om sitt bagage?). Vi pratade väldigt mycket om så oändligt mycket mer än bara vind och vatten. Ändå kände vi inte varandra. Han fick mig att skratta och att glömma det som jag tyckte var jobbigt just för stunden. Att vi ens möttes skedde ju av en slump, en turartad slump, två människor på samma plats vid samma tillfälle. Att folk möts, ja det sker ju varje dag folk på tågperrongen t.ex, men hur ofta tar man kontakt?



Jag tror att jag vi var mottagliga båda två just för stunden och vi växte säkert lite till som människor, det visade sig att vi var väldigt lika. På ett glädjande sorgset sätt. Han fick/får mig att inse att jag ville förverkliga det jag drömmer om att mycket jag känner är helt OK att tycka precis som man vill. Han fick mig att vakna till i livet. Jag visste inte att jag hade somnat?!?


Men plötsligt var stunden över och ja, jag saknar honom.